Det ska inte vara enkelt. Men det ger ändå något slags regelbunden belöning. Nu har jag följt science fiction-serien ”Foundation” i tre säsonger på Apple TV+ och lyckats klämma fram lika många recensioner på russin.nu. Den senaste nu i veckan. Romansviten av Isaac Asimov har jag fortfarande inte gett mig i kast med, men det kanske blir av… någon gång. I övrigt fortsätter följetongen på temat 25 minnesvärda filmer från innevarande millennium på min engelskspråkiga systerblogg Cast Against Hype – senast i raden: ”Inception” i regi av Christopher Nolan.
Så klatschig. Eller hur? Om ni hört den. Och så bortglömd i dag. Överhuvudtaget, vem känner överhuvudtaget igen namnet på artisten? Tyvärr verkar karriären ha stannat vid ett så kallat One Hit Wonder här. Eller vad gjorde hon mer? Den här dansanta världsförbättraren som hördes ganska flitigt under tidigt 1990-tal har om inte annat fortfarande en extremt uppiggande inverkan. Hur kan den inte ha det?
Ett helt album finns i alla fall registrerat i strömningstjänster. Från 1994. Enligt Wikipedia släpptes den här låten, hennes andra singel, i november 1993. En handfull singlar verkar faktiskt ha kommit ut av albumet som ser ut att ha varit hennes enda på solokvist.
Men har man åtminstone hamnat på kartan för en så här lättsamt böljande och akut attraktiv låt som ändå rymmer ett visst djup och ni vet, sådana där idéer som alldeles för få av våra världsliga ledargestalter i dag tycks ha tagit till sig, så är det ju inte det sämsta.
Alla andra gör det. Eller åtminstone ganska många. Passar på att under anno 2025 AD sammanställa listor med de 25 bästa av någonting från ett personligt perspektiv. Varför inte? Själv började jag under sensommaren sjösätta mitt eget våghalsiga projekt att välja ut just 25 filmer från innevarande millennium att packa ner på väg till en öde ö, bastant betongbunker eller något annat sammanhang där urvalet är begränsat när krisen kommer. Ungefär. Egentligen ett hopplöst företag, men det tvingar en att tänka till. Så, hittills har jag publicerat fyra kortrecensioner på min engelskspråkiga parallellblogg Cast Against Hype. Tyska världskrigsdramat ”Sophie Scholl”, svensk-franska musikalkomedin ”Sound of Noise”, amerikanska murveldramat ”Spotlight” och brittiska politiska globetrotterthrillern ”The Constant Gardener”. Fler fängslande filmer är tänkta att följa under hösten och vintern. Om planen håller…
…och just det, en förklarande introduktion till hela projektet finns även tillgänglig för mer detaljerade tankar kring syftet.
För övrigt finns även en bunt relativt nyligen publicerade recensioner på russin.nu. Bland annat av TV-serierna ”Hostage”, ”Dept. Q” och ”El Eternauta”. Samtliga tre visas av Netflix.
Alla gillar den. I stort sett. Och den diskuteras. Överallt. En tonårspojke misstänks för ett mycket allvarligt brott mot en annan elev och allting ställs på ända för pojkens familj, den lokala skolan och det omgivande samhället i stort. Fyra avsnitt filmade var för sig i långa oavbrutna tagningar som bevisligen krävt ett enormt arbete med koordination och koncentration. Men framförallt har ämnesvalet i sig och vad serien säger om samtiden väckt uppmärksamhet. Nu har jag till slut själv rott i land en recension på russin.nu. Av vad? Jo, det är givetvis ”Adolescence” det handlar om. Du har väl också redan sett den, eller hur? Om inte, gör gärna det. Strömningstjänsten ifråga är, just det, Netflix.
15 minuter i solskenet. Berömmelsen och vad den betyder och vad den kräver. Fenomenet kan berättas och beskrivas på många sätt och i olika fora. Varför inte en låt? Tja, Gino Vannelli (född 1952) är knappast ensam om den idén men inte många har gjort det bättre, skulle jag hävda. En nästan perfekt kombination av mörkt satirisk text och en ljudläggning, ett arrangemang som är så mycket sin tid. Ja, så mycket 1987. När 1987 var som bäst. Synthesizer-baserat, pulserande, dynamiskt och lagom explosivt. Faktiskt inte helt olikt Vannellis landsman, för de är väl båda kanadensare? Alltså Leonard Cohen när han var som mest 1980-tal i ”First We Take Manhattan” i ungefär samma veva.
Det måste väl ha varit någon som hade en kassett med sig, någon av de somrar, kanske rent av den första (som råkade inträffa just 1987) när jag sommarjobbade på Öland. Många musikaliska influenser delades mellan oss som delade rum i samma korridor på en sommargård med ett flertal aktiviteter pågående under de varmare månaderna. ”King For a Day” – vars titel gör den frestande att förväxla med Thompson Twins hit några år tidigare – avslutar ett album som troligen uppmärksammades mest för hiten ”Wild Horses”. Utmärkt platta i stort, men det är det här avslutande spåret som verkligen knyter ihop allt och stiger till en annan dimension.
Nu till den tråkiga nyheten, om det nu är en nyhet: försök att hitta det här på någon strömningsplattform i dag. Vare sig det handlar om artistens egna beslut, rättighetstvister mellan bolag, agenter eller vem som är högst ansvarig. Skivan ”Big Dreamers Never Sleep” finns inte tillgänglig på någon plattform jag känner till. Den är överhuvudtaget svår att få tag i numera. Själv har jag LP:n som jag antagligen plockade upp på någon rea – som så ofta under den perioden.
Men allt är inte hopplöst vad gäller ”King for a Day”. Åtminstone på Spotify finns ett livealbum från 2002 där Vannelli framför mästerstycket ihop med en orkester i en radikalt omstrukturerad och omarrangerad version som definitivt tillför något nytt till originalet. I en kort introduktion förklarar han också textens tema som ”…a little Warholish…” Originalet kan man, som så mycket annat, ibland hitta i någon uppladdad version på YouTube. Då och då är detta det minst dåliga alternativet. Och förresten, den nämnda orkestrala liveversionen kan man åtminstone tidvis också komma över där.
Vad gäller Gino Vannelli i stort så har både Apple Music och Spotify ett flertal av hans album utspridda under en nära halvsekel lång karriär (jo, faktiskt) tillgängliga. Tyvärr alltså inte just detta album. Efterlysning utfärdad med andra ord.
Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.
Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.
Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.
Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.
Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.
Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.
Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.
Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…
Var det här ett osedvanligt brittiskt år? Från mitt eget perspektiv noterar jag övergenomsnittligt många serier som väckte mitt stadfästa gillande och utspelades på de öarna. Gärna i och kring London. Men inte uteslutande. Är det förresten eskapismen som erbjuder bästa metoden att behålla förståndet i tider som dessa? Resonemanget gick väl åt det hållet i en DN-krönika nyligen som jag borde läsa och begrunda mer noggrant. En osedvanligt mörk inledning på året i Sverige och flera frågetecken kring världsutvecklingen i stort gör sådana funderingar frestande. Och fängslande fiktion ger inte bara verklighetsflykt, utan även verktyg att bearbeta verkligheten. Men det visste ni redan.
Ingen hinner med allt. Så är det nu mer än någonsin. Hur många serier har jag påbörjat och sedan gett upp om eller skjutit åt sidan för en tid eller avser att plöja igenom den senaste aktuella säsongen av men ännu inte avslutat? Några stycken. Mycket ska hinnas med i livet. Här följer ändå tio serier jag vill framhålla från anno 2024, följt av några bubblande nästkommande. Ofta med utdrag från längre recensioner eller mer utförliga blogginlägg jag publicerat på russin.nu.
Huvudregel: Jag måste ha sett hela den senaste säsongen av serien för att den ska vara aktuell bland de tio bästa. Det finns med andra ord en del annat påbörjat som jag ser fram emot att fortsätta med. Men allt har sin tid….
Hundra år av ensamhet (Netflix). Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är det här ett storverk och något av det som verkligen utmärker sig mest under TV-serieåret 2024. Och det här är bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.
2. Slow Horses(Apple TV+). ”I vanlig ordning rusar det framåt mot sjätte avsnittet och ännu en hypertaggad säsongsfinal. Tredje säsongen hade den troligen den mest explosiva och nagelbitande upplösningen så långt i serien, men samtidigt den som relativt sett mest tänjde på trovärdigheten. Även den här gången ligger krutröken tät med språngmarscher och smällar som kantar konklusionen av vad som tilldragit hittills, parat med draget av diskbänksrealism som hela tiden är en del av paketet.”
3. The Diplomat(Netflix). ”Andra säsongen närmast flyger fram. Intrigerna är på gränsen till överhettade och misstankar om oerhörda brott begångna på högsta nivå frodas. Samtidigt ska makarna i ambassaden försöka bena ut sin privata relation. Ska de eller ska de inte fortsätta tillsammans och vad är det som gör att de hållit ihop i alla dessa år? Det är mycket vi inte vet, som inte förklaras fullt ut utan portioneras ut i brottstycken. Det är mellan varven, mellan alla dramatiska händelser som de får ventilera och att mycket har hänt under årens gång under deras internationella karriär är tydligt. Nu dessutom i efterdyningarna av ett trauma där en av dem nästan fått plikta med livet. Skuldbördan kastas åt olika håll, där det inte bara är frågan om att vara direkt skyldig utan om avgörande misstag kan ha lett fram till tragiska händelser.”
4. 99(Amazon Prime Video). ”Den här tretimmarsdokumentären kan väcka väldigt mycket hos vissa av oss. Upplevelsen är sannolikt otroligt subjektiv. Och ändå, kanske lärorikt även för andra, till och med icke idrottsintresserade. Som ett sociologiskt dokument. En tidsbild och en berättelse om oförblommerade vinnarskallar med extrem målriktning och samtidigt (som de öppenhjärtigt erkänner med flera års perspektiv) ömtåliga egon och stundtals sviktande självförtroende.”
5. Black Doves(Netflix). ”De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?”
6. Mr Bates vs The Post Office(Britbox). ”Som så ofta i dramatiserade berättelser tar man förmodligen till genvägar och konstruktioner för att göra allt mer begripligt. Men det fungerar ju. Det här är gripande, upprörande, närgånget och allting som serien i sig försöker åstadkomma. Även om man nu aldrig som utomstående icke-britt någonsin hört talas om den här historien förut, så har ”Mr Bates” universell dragningskraft och en klassiskt emotionell kulmen, trots att sensmoralen poängterar att slutliga segrar kan bjuda besvikelser. Du kanske inte uppnår precis de resultat du ville i alla avseenden, men kampen var ändå värd sitt pris.”
7. 3 Body Problem(Netflix). ”Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system.”
8. Bad Monkey(Apple TV+). ”Persongalleriet. Det är nog det som egentligen är hemligheten här. Minst lika mycket eller mer än själva intrigen och mysterierna som staplas ovanpå varandra. Behållningen ligger inte så mycket i att söka den stegrande dramatiken och jakten på en upplösning. Även om bitarna ändå faller på plats med en del drastiska resultat.”
9. Criminal Record (Apple TV+). ”Korruption i systemet och rättsröta brukar vara ett signum för bra brittisk tv. Specifikt kriminal-TV. De brukar påfallande ofta hitta ingångar, berättelser och inte minst rollfigurer, personligheter som verkligen gör intrigen intressant att följa. Det är ingen idé att ens försöka rada upp alla serier från andra sidan sundet (eller Nordsjön) genom åren som på något vis kretsat kring brottsfall och de inte helt givna gränserna mellan rätt och fel. När de som ska vaka över lagen gör det de borde göra – eller när de själva överträder lagarna.”
10. The Gentlemen(Netflix). ”Överhuvudtaget introduceras nya, ofta färgstarka och excentriska, filurer i varje avsnitt, personligheter som påverkar handlingen i olika oförutsägbara riktningar. Tonen fortsätter vara en blandning av det brittiskt distingerade, det lätt hysteriska och med obligatoriska inslag av morbida detaljer. Fun for the whole family. Även om nu inte Ritchie själv regisserat absolut alla avsnitt, känns vissa markörer igen, som de kvicka hoppen fram och tillbaka i tiden. En scen avbryts hastigt och fortsätter med eftermälet, följt av tidigare inte förklarade komponenter i efterhand. Exempelvis.”
Sugar(Apple TV+). ”Storyn verkar inte heller framhastad. Och den fortsätter hålla åtminstone mig i ovisshet om vart den egentligen är på väg. Här fortsätter finnas en tydlig film noir-karaktär och -atmosfär samtidigt som de tycks vilja berätta flera saker på en gång och ge en tidsbild av en stad och av de privilegierade i den. Familjer som uppnått status i en bransch och visar uppenbara symtom på att det någonstans stigit dem åt huvudet, att de kan komma undan med sådant som andra inte gör.”
The Boys (Amazon Prime). Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad nu som är det rätta ordet. Övertryck av intryck? Både vad som sägs explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt.
En kunglig skandal (SVT). ”Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.”
Nobody Wants This(Netflix). ”En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt.”
Manhunt(Apple TV+). ”Även en president har rätt att koppla av efter de seriösa utmaningar han ställts inför under en längre tid. Så, vilket många känner till, Mr Lincoln gick på teater en kväll – tyvärr för sista gången. Det omtalade attentatet inträffar alltså redan i första avsnittet. Man har valt en vinkel där dådet bara är början. Så vad kommer resten att handla om? Kanske just vad titeln mer än antyder: jakten på en man. En mördare. En skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Men var han verkligen ensam i planering och utförande?”
Shrinking(Apple TV+). Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen.
Whiskey on the Rocks(SVT). Kalla krigets ankomst till Karlskrona som komedi? Tja, varför inte?
Nyligen påbörjat som skulle ha kunnat rumstera om i rankingen:Shogun(Disney+). Till slut har vi skaffat den plattformen också. En del att sondera bland, med andra ord. Som en av fjolårets överlag mest unisont hyllade serier. Wolf Hall 2 (SVT) Av någon anledning har jag inte sett färdigt första omgången som är snart ett decennium gammal, men däremot läst första delen i romansviten det bygger på. Är på väg mot att beta av det här också. Andra säsongen av Silo(Apple TV+) har jag också bara hunnit ett par avsnitt in i…
Uppvärmningen är klar. Här är de tio album jag efter plågsamt utdraget övervägande rankar högst från 2024. Inte enkelt, men någonstans är det de här jag tillbringat mest och framför allt mest upplyftande tid med. I princip i den ordning jag graderar dem, just nu…
Jon Anderson & The Band Geeks ”True” Närmare 80 år gammal eller över. Jag är inte riktigt säker. Men energin den redan i sin livstid legendariske före detta Yes-maestron utstrålar; livsglädjen och idérikedomen i sällskap med ett gäng nya lekkamrater är så påtaglig och så övervinnande. En typ av livselixir i ljudform som är nästan sorgligt välbehövlig i dag.
2. Barock Project ”Time Voyager” Jo, de har förekommit här förut i de här spalterna. Högt placerade på mina albumlistor och dylikt. Den italienska kombon som ibland samarbetar med andra, men alltid bygger upp ett genomgående spännande sound med dramatisk känsla och episka kompositioner, omväxlande med mer lättfångade närmast hitmässiga nummer. Ja, en resa värd namnet. Igen.
3. MEER ”Wheels Within Wheels” …och ljuset kom från väster. I det här fallet Norge. Inte första gången landet utmärker sig i det vi kan kalla artrocksammanhang men sinsemellan har de konstellationerna våldsamt varierande karaktär. Var ska man placera MEER? Nästan som ett kollektiv med ett gäng ambitiösa musikanter som bygger upp sitt eget rika, dynamiska och melodiska musiklandskap.
4. Frost* ”Life in the Wires” Bandet som inte är ett band. Obefintlig regelbundenhet. Sidoprojekt som kläms in mellan andra uppdrag ungefär och har gjort så i tjugotalet år. Typ. Och det är fortfarande lika välkommet varje gång de gör något ihop. Senaste släppet hamnade högst upp i det här sammanhanget 2021. Ljudbilden, som är så kliniskt ren och samtidigt spetsig. Kompositionerna som kan pågå i en kvart eller fem minuter. Stämningen som byggs upp. De underliggande röda trådarna, stråken av ständig melankoli och det storslaget suggestiva.
5. Neal Morse ”The Restoration – Joseph, Pt. Two” I fjol påbörjade han sitt senaste epos om den möjligen bekanta figuren Josef i Gamla testamentet, grabben som retade upp sina elva bröder till den grad att de kastade ner honom i en brunn och sedan sålde honom som slav till Egypten. Så långt i storyn hade vi väl hunnit ungefär i slutet av förra albumet, medan uppföljaren tar vid i just Egypten och de äventyr som tilldrar sig där. Andra halvan av det som visat sig vara ett tudelad berättelse är ännu bättre. Kanske just för att den leder fram till ett uppsluppet klimax via prövningarna i det nya landet, vägen till en oanad triumf och försoningen med familjen. Ingen annan kommer riktigt på tanken att göra sådana här saker längre, och frågan är vem som skulle kunna göra det bättre?
6. Steve Hackett ”The Circus and the Nightwhale” Omöjlig att gå förbi. Av alla gamla medlemmar i Genesis är det väl Steve Hackett, gitarristen som lämnade bandet i slutet av 1970-talet som varit mest frekvent produktiv och inte syns slå av på takten ännu. Han håller formen och landar nästan alltid i någonting med ett med en igenkännbar röd tråd, men här är det uttalat tematiskt. Lagom omstörtande, definitivt uppslukande och ett exempel på en artist som egentligen inte förnyar sig på ett revolutionerande sätt, men inte heller behöver göra det. Resultaten är intagande nog ändå.
7. Neal Morse & The Resonance ”No Hill For a Climber” Vad gör man när man har tid över, nya uppslag och lust att samarbeta med yngre förmågor i grannskapet? Tja, släpper sitt andra album för året och är lika episk och utsvävande som vanligt. Viss ackumulerad bekantskap kan krävas med albumet som kom sent på hösten innan det verkligen öppnar sig. Men då…
8. Ou ”II: Frailty” Kort namn, borde vara enkelt att lära sig. Musiken är svårare att fånga in med några få ord. Baserade i Beijing med tre kineser och en amerikan bakom kaggarna. Intensivt, vibrerande och nervigt. Får en specifik karaktär just av att sångerskan sjunger på kinesiska. Ett album är en hisnande utflykt. Du kan behöva ta några gånger för att omfamnas av den. Inte för alla. Men fasligt fascinerande om du väl hittar in.
9. Loney Dear ”All Things Go” Vår egen svenske Emil som har sin stabila kultstatus och trogna följarskara sedan flera år, fortsätter demonstrera den där minimalismen som trycker på och tränger igenom bruset, även för en maximalist som jag. Det är helt enkelt svåremotståndligt i sin nedtonade men skarpa närvarokänsla och den tydliga viljan att säga något viktigt om livet.
10. CeCe Winans ”More Than This” Uppenbarligen det album jag lyssnat mest på i år sammantaget, enligt en specifik strömningstjänst. Kanske är det framförallt ett par av spåren som jag återkommit till gång på gång på gång. Men helheten är verkligen bra som modern gospel med crossover-kvaliteter och en genuint rättfärdiggjord gospeldrottning med decennier av erfarenhet vid mikrofonen – klass rakt över hela linjen.
2024 var ett bra år. För musik, om inte annat. Ni vet alla hur världsläget ser ut annars. Men det gäller att ta vara på ljuspunkterna. Här är till att börja med en bunt album som starkt bidrog till mitt eget psykiska och andliga välbefinnande – men ändå inte lyckades tränga sig in bland mina tio absoluta favoriter. Konkurrensen var med andra ord – knivskarp.
Rosalie Cunningham ”To Shoot Another Day”. Var hämtar hon all inspiration? Beatles verkar givet, men det här är en cocktail som kokas ihop med lustfylld leklystnad. Plötsligt är hon bara där igen med ett nytt album och det låter så bekant. Och uppiggande.
Bent Knee ”Twenty Pills Without Water”. De gör aldrig exakt samma sak eller följer samma mall från album till album, men ändå gör de sig påfallande lättigenkännliga. Ständigt aviga och motsträviga med oförutsägbara infall och något slags explosiv ångestladdning som genererar paradoxalt välbefinnande.
Jordan Rudess ”Permission to Fly”. Virtuosen bakom klaviaturen i Dream Theater släpper med ojämna mellanrum ifrån sig soloalster, som det här senaste. Med inlånad vokalhjälp och lagom pompösa, lätt operatiska intentioner blir det en rätt skön stund på jorden.
Kaipa ”Sommargryningsljus”. Once More Into the Breach. Nej, det var väl Shakespeare. Ännu en gång in i urskogen eller ut till tjärnen, sjön eller vart man nu egentligen är på väg. Det vilar nästan alltid en aura av naturmystik och nordlig melankoli över Kaipas oregelbundet, men ändå ganska flitigt, utgivna sångsamlingar, som nu ändå måste uppnått ett tvåsiffrigt antal? Internationellt gångbara, med tydliga rötter i 1970-talet men ändå tidlösa och med tydliga särdrag som man som svensk gärna uppfattar som just – svenska.
Father John Misty ”Mahashmashana”. Det var några år sedan sist, men alldeles i årets sista skälvande slutandningar dök han upp igen med samma omistliga känsla av både desperation och hopp och texter som du kan behöva tugga igenom. Är fortfarande i upptäckarfasen av den här nya skivan, men den verkar väldigt lovande.
IZZ ”Collapse the Wave”. Vilka är de? Amerikansk orkester med tvära, oförutsägbara och egensinniga pretentioner som oftast landar. Kan kräva ett par lyssningar för att klicka, men de har definitivt något eget. Och oftast mycket tilltalande.
Dhruv Ghanekar ”Voyage 2”. Indisk artist som är helt ny för mig i år och dök upp via något slags rekommendation den algoritmiska vägen. Framför allt första halvan av albumet är en provkarta på härliga krockar mellan det som låter väldigt just indiskt, parat med jazz, fusion och funk och en del annat.
Caligula’s Horse ”Charcoal Grace” . Inget nytt namn numera för de som händelsevis är intresserade av prog metal och är medvetna om den australiska scenen i den subgenren. Kom i början av året och de är taggade, tända och serverar existentiella grubblerier i en genomarbetad ljudkostym.
DarWin ”Five Steps On the Sun”. Det här är inga duvungar. Åtminstone de jag känner till i konstellationen. Mannen som gett namn åt alltihop vet jag förvånansvärt lite om, men frågan är om någon gör det? Annars har vi bland andra trumfantomen Simon Phillips och den unga indiska basvirtuosen Mohini Dey i laguppställningen. Tugget är imponerande. Tyngden. Det är inte de intrikata melodierna som dominerar plattan även om den spricker upp och erbjuder några mer melodiskt uppfriskande ballader. Stimulerande och energiberikande är det i alla fall som helhet.
Ytterligare ett antal album med definitiva kvaliteter som jag hittills inte hunnit eller förmått formulera mig meningsfullt om. Husgudar från förr eller helt nya bekantskaper. Sådant jag eventuellt kommer att upptäcka ännu mer och höja till skyarna under nästa år. I vissa fall kom de sent på året eller också var de nära att drunkna i det ständiga flödet, men alla har bidragit till den goda sidan av 2024. Värda en bläng enkelt.
Les Amazones d’Afrique ”Musow Danse” Kamasi Washington ”Fearless Movement” Isildurs Bane & Jinian Wilde ”The Pearl of the Ever Changing Shell” Stina Agustsdottir ”Yours Unfaithfully” Lila Downs med flera ”Raiz Nunca Me Fui” Alana Yorke ”Destroyer” Laurie Anderson ”Amelia” Public Service Broadcasting ”The Last Flight” Ebony Buckle ”Hearts Get Started” Kali Malone ”All Life Long” Julia Holter ”Something In the Room She Moves” Beatrix Players ”Living & Alive” Amy Grant ”Songs From the Loft” JoBeth Young ”Broken Spells” Mike Stern ”Echoes and Other Songs” Justice ”Hyperdrama” Emel ”MRA” Balthus ”Harvest” Midas Fall ”Cold Waves Divide Us” Los Bitchos ”Talkie Talkie” Pure Reason Revolution ”Coming Up to Consciousness” Sheryl Crow ”Evolution” Vulfmon ”Dot” Mdou Moctar ”Funeral For Justice” Tears for Fears ”Songs For a Nervous Planet” Benny Anderssons Orkester ”Alla kan dansa” Zombi ”Direct Inject” The Choir ”Patreon Sessions” Devin Townsend ”PowerNerd” Simone Simons ”Vermillion” Angélica García ”Gemelo” Opeth ”Last Will and Testament” Benjamin Croft ”We Are Here to Help” Charlie Peacock ”Every Kind of Uh-Oh” The The ”Ensoulment” Tony Levin ”Bringing It Down To the Bass”
Jo. Nu är det gjort igen. Vid årets slut ska allting kulturellt av vikt sammanfattas och guldkornen grävas fram ur den generella myllan bland det magnifika, det mediokra och det misslyckade. Så även för redaktionen på russin.nu. Förra året släpptes ett antal filmer av varierande kaliber världen över. Av dessa som hade svensk premiär från januari 2024 och fram till slutandningen av ett år då världen genomsyrades av allvarliga konflikter men troligen även slog rekord i antalet politiska val, mer eller mindre demokratiska sådana, har vi nu rankat våra favoriter och slagit samman dem till en lista, samt levererat individuella favoriter. Hann vi se allt? Nej. För egen del är det flera möjliga storverk från framförallt senhösten som jag fortfarande ser fram emot att ta del av, snart… I alla händelser, resultatet av våra filmiska forskningsinsatser finns nu alltså publicerat på russin.nu. Och, spoiler alert, ovanstående trailer är inte där av en slump.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 